fantasticfem

Nu har vi anlänt, och vi guidas av Börje Pettersson som har jobbat på verket i 41 år, med alla sorters uppgifter.
När han började på dåvarande NJA så jobbade 5,400 på verket. Nu är det 12,000.

Här finns tre stora verksamheter, koks, järn och stål.
SSAB är sammanlagt 8,700 anställda i 45 olika länder.
SSAB är privatägt, 40 till 50 % av produktionen är avancerad hållfast stål, EHS och UHS.

Man gör även tunnplåt, upp till 4 millimeter, och plate, som är från 4 millimeter till 155 millimeter.
Medelåldern är hög, ungefär 48 år, och i Luleå arbetar 112 kvinnor.

2008 gick man 9 miljarder i vinst, och i 2009 gick man 2 miljarder i förlust, känslig bransch.



Det här är koksverket, här producerar man koks. Koks gör man av stenkol, knark är skit, men koks är bra.
SSAB köper stenkol för 2 miljarder kronor, det är mellan åttahundra tusen till en miljon ton stenkol, som torrdestilleras (hettas upp utan syre). Produkten blir 75 % koks samt 25 % gas och en liten del tjära, och annat skit.

Det tar sjutton timmar att torrdestillera, värmen är över 1000 grader. Allt värms upp av den återvunna gasen.



Det här är masugnen, hit transporteras koksen från koksverket. Koksen används som bränsle i masugnen och man tillsätter även kalk och malmpellets. Och här värms malmen upp så järnet frigörs, kalken ser till att suga upp slaggen (orenheter). När man tappar ur masugnen på glödande järn, så skiljs slaggen ifrån råjärnet.'




Masugn är extremt stor, ser ut att vara hundra meter, den innehåller en påfyllningszon i toppen där man fyller på material, en smältzon där allting smälter ihop, och en tappzon i botten. Man blåser in syre och kol så att det blir tillräckligt varmt.

Vi får inte ta foton inne i hyttan (masugnen)

Man tappar järnet i en torped, för att ta det till stålverket. När järnet tappas innehåller det 4,6 % kol, och då är det så dålig kvalité att man kan slå sönder det med en hammare. Råjärnet innehåller svavel (det finns svavel i malmen), det tar man bort med karbid eller magnesiumoxid som reagerar med svavel. I LD konverten,

LD står för Linz Donawitz, efter två städer.
I LD konverten tillsätts kylskrot, sedan blåser man in syre, det gör att kolet förenas och man får kolmonoxidgas. Då sjunker kolhalten till 1,7 % och blir stål. Om kolhalten är under 2 procent så är det stål.



Här är en bild med kylskrot, det måste vara rent från nickel å sånt.
Sen tar man skänken (stålbyttan) till kryddningen.



Det här är en stålskänk, den innehåller 130 ton stål. Man kryddar stålet med olika tillsatser.



Ibland kan det räcka med några skyfflar för att stålet ska bli perfekt, man tillsätter V = vanadin, Cr = krom, B = bor, Ti = titan, Mb = molybden, man sätter även dit mangam och kisel.

Prover tas hela tiden, så att blandningen blir perfekt. Sedan tas byttan till de två stränggjutningsmaskinerna.

Såhär ser det ut när man stränggjuter, och såhär ser det ut i verkligheten:




Järnet går från flytande form till fast och blir slabs, 25 tons järnstycke.
Slabsen lastas sedan på tåg (stålpendel)



Här ser man stålpendel med slabs. Man fraktar ungefär 7000 ton per gång, Eiffeltornet väger 7300 ton. Det segjärn man använde på slutet av 1800-talet skulle man kunna byta ut mot SSABs högfasthetsstål, och minska vikten med 41 % eller 3000 ton.


Det här var en rolig upplevelse och lärorik tack vare en entusiastisk guide, Börje Persson. Tack till honom.